Hej hörni.
Idag har jag varit på ett läkarbesök hos vuxen psykiatrin.
Mötet tog knappt 20 min och läkaren sa att han hade läst min journal.
Så en liten tillbaka blick…för två år sen skulle jag göra en adhd/ add utredning för att få rätten att göra en neurologisk utredning, det va kravet läkaren ställde. Jag fick vänta i en evighet på en tid till psykiatrin så jag valde att vända mig till Modigo själv och där gick det fort. När jag va klar med utredningen hos Modigo så kommer första kallelsen från vuxen psykiatrin, då har jag väntat i ett år.
Jag får iallafall diagnosen svår add men med ett klargörande att mina besvär faktiskt kan bero på att jag är sjuk och att det ger mig samma svårigheter som add visar.
Hur som hels, nu när det är gjort tänker jag att yes nu kommer jag få hjälp…men nej, så bra ska vi inte ha det. Vården låser sig nu enbart på att jag har add och vill inte se åt något annat håll. Så det tog ett år att få komma på ett första möte med en neurolog och sen ytterligare ett år för att utreda och nu har dom bara fokuserat på Narkolepsi… 🤦♀️ alltså dom har glömt bort ME/CFS som vi pratade om vid första besöket.
Jag har haft/har dessutom en diagnos från tidigare och det är PTSD. Och har arbetat/bearbetat detta i hela mitt liv. Ptsd är när man har varit med om trauma och man lider av traumat i efterhand.
Jag har en hel jävla massa trauma i min ryggsäck tyvärr. Detta är också något som vården fastnar i.
Men istället för att ge mig verktyg och hjälpa mig att hantera allt som det här för med sig, så ska dom gång på gång mata mig med starka mediciner.
Så istället för att lyssna på hur jag mår och hur jag har det så ska jag äta starka mediciner som förvärrar mina symptom. Jo för då kommer jag att må bättre och bli piggare. Jag är skit rädd för att dom här narkotikaklassade medicinerna ska göra mig sämre eller att jag inte ska kunna ta hand om mina barn.
Varför lyssnar vården inte på oss?!
Jag har prövat deras sätt och vägar under större delen av mitt liv och har fakta på att den inte fungerar. Men jag hörs inte!
Vill jag inte stoppa i mig den här skiten så betyder det att jag inte är villig att ta emot hjälp… men det här är inte hjälp! Inte för alla iallafall.
Jag ber klart och tydligt om andra behandlingar än tabletter och andra metoder för att få mig själv att fungera. Men enligt vården så fungerar inte jag utan narkotikaklassad medicin…hur stört är inte det här?
Jag har fastnat i systemets onda spiral. Ingen vill ta ansvar över det och ingen vill ta hand om det och jag har ett x antal instanser och ingen vill samarbeta, varken med mig eller med varandra. Det ska inte vara så här!!
Jag vill ha rätt till rätt behandlingsform men det jag vill ha kostar deras tid, engagemang och pengar. Det jag får är medicin som ska undanrycka det jag ska bearbeta.
Så det jag fick hos läkaren idag var ytterligare recept på antidepressiva och lugnande narkotikaklassade mediciner. Och blev också tillsagd att jag måste äta dom för att få humor och bli pigg. Mmm eller inte!
Seriöst vården!
Varma kramar// Michis